När jag gick på Lärarhögskolan hade jag en mängd olika lärare. Den jag fortfarande tydligt minns efter mer än 30 år är Maud. Kanske för att jag minns hur hon fick mig att känna inför mitt blivande yrke och mina kommande elever. Ett tydligt minne är då hon visade en handdocka i form av en apa. Hon visade hur man kunde använda den som problemlösare, t.ex. om det varit bråk mellan två apkamrater på rasten i apskolan. Då gjorde handdockan att eleverna engagerade sig med möjlighetstankar i problemlösning utan att gå i försvar eller att bli känslomässigt låsta. Handdockan fungerade som verktyg till att ge eleverna den distans som behövdes för att tänka med lösningsfokus och omtanke.
Själv använder jag ordspråk som verktyg. Precis som handdockan skapar de en känslomässig distans och bjuder in till träning i att tänka lösningsfokuserat och lustfyllt. Eleverna skriver enskilt ner sina egna tolkningar och illustrerar dem för att sedan redovisa för klasskamraterna.
Processen tränar deras värderingsförmåga, ger dem starkare känslomuskler och ger övning i att utveckla sina egna tankar och lita till dem istället för att följa andras. (Något man lätt gör utan att vara medveten om det.)
Redovisningstillfället ger talträning och gör så att alla får komma till tals på lika villkor. Det ger även träning i att lyssna aktivt samt naturlig träning i den demokratiska processen. Att först få tänka egna tankar och sedan lyssna på andras vidgar - ger fler perspektiv och utvecklar helhetsseende.
Enligt hjärnforskaren Matti Bergström är värderingsförmågan en av våra viktigaste förmågor. En förmåga som måste tränas, den kan inte läras in som kunskap. Likaså är det med den emotionella kompetensen, den behöver också tränas. Jag instämmer, och förstår varför just ordspråksarbetet är så personutvecklande för mina elever.
Som lärare går det att påverka positivt, ge barn och ungdomar starka känslomuskler och en god värderingsförmåga. Eftersom det är dagens unga som snart ska ta över framtiden känns det extra viktigt att bidra till att de utvecklar dessa förmågor, lär sig tänka i möjlighetstankar med framtidstro och kraft att sprida det vidare, som ringar på vattnet.
Jag sänder en tacksam tanke till min lärare på Lärarhögskolan, vars varma undervisning fått mig att förstå så här många år senare hur väl det verkligen stämmer att kunskap som berör fantasi och känslor är bestående kunskap, och som lärt mig vad jag vill sprida vidare, hur jag vill förvalta mitt läraryrke.
