Vissa saker är svåra att läsa sig till. Tillhörighet är en sådan. Du kan läsa om vad det innebär, få en insikt om ordets betydelse, men det innebär inte att du kan känna det. Om du själv får insikten men befinner dig i en grupp där otrygghet råder är det ju svårt att känna den där tryggheten som behövs för att öppna upp dörren till känslan av tillhörighet.
En klass är som samhället i miniatyr. Här möts olika personligheter. Det vi lär oss här tar vi med oss vidare ut genom livet. En klass är en bra plats att få uppleva och träna kontinuerligt på situationer som tränar allt som har med trygghet och respekt att göra. Allt från den demokratiska processen till etik och moral (kunskap om ett slags känslomässigt gemensamt regelverk att förhålla sig inom) kan ge ett varmare gruppklimat, skapa trygghet och genom det en äkta känsla av tillhörighet.
För att känna äkta tillhörighet i en grupp behöver man arbeta aktivt och kontinuerligt med upplevda övningar och uppgifter. Det behöver få göras. Man behöver delta aktivt och vara en del av det.
Nu har jag använt mitt ordspråksverktyg i över trettio år och det som från början bestod av två steg har tack vare eleverna och beprövad erfarenhet över tid utvecklats till fyra. Alla lika viktiga. Fyra steg som bl.a. skapar tillhörighet.
Jag använder elevnära ordspråk som verktyg och de fyra stegen utgör själva ramen för hur processen går till. Jag har förstått att det ger trygghet i att veta att de olika stegen alltid är detsamma, då blir det lättare för tankarna att flyga fritt när man gör sin tolkning. (Om jag vet hur jag sedan ska delge mina tankar och hur de kommer tas emot behöver jag inte lägga energi på att oroa mig för det...)
Steg ett: Tolka ordspråket, eller citatet, i text och bild. Tränar att lära sig lyssna inåt, tänka egna tankar och lära sig lita till dem. Tränar att skriva och att illustrera.
Steg två: Redovisning. Att först tala och sedan lyssna. Att lära sig delge de andra sin tolkning under trygga lärarledda förhållanden tränar även självförtroendet, ger talträning och att stå för sina tankar. När man sedan får lyssna aktivt på de andras tolkningar blir man berikad med flera olika perspektiv och får dessutom lära känna de andra för mer än det som syns utanpå... Man får lära känna andra för deras tankar och får upp ögonen för inre egenskaper.
Steg tre: Samtal och diskussion. Ett lärarlett samtal där visdomar från de olika redovisningarna synliggörs och förstärks. Där insikter får landa och där man möts i ett filosofiskt samtal. Här brukar jag avsluta med mina egna ord på vägen. (Min andemening jag vill skicka med från just det här ordspråket. Något jag aldrig talar om innan alla har fått göra sina egna tolkningar, för att inte styra eller påverka någons tankar.)
Steg fyra: Reflektion. Tänka ett varv till för sig själv. Låta nyvunna insikter sjunka in. Synliggöra hur de olika tolkningarna berikat en. (Sin egen tolkning plus övrigas = många olika perspektiv = berikad = större förmåga till att utveckla ett bra helhetsseende.)
För att känna tillhörighet i en grupp behöver man känna att man har något att ge. Att det finns någon som är intresserad av vad man har att ge. Man behöver också vara öppen för och förstå vad andra har att ge, förstå hur vi alla passar ihop som pusselbitar OM vi lär oss att ge och se hur våra olika tankegångar och sätt att vara kan berika. Gå från "vi och dom" till ett respektfullt vi. Skapa en sund balans av att kunna förstå och respektera andra samt att känna att man själv blir förstådd och respekterad.
Ordspråken blir de dörröppnare, som rätt använt, möjliggör utveckling genom att medverka och göra. Som bidrar till att det vi lär oss kommer inifrån och upplevs (istället för att bli tillsagd eller försöka förstå genom att läsa om det). Arbetet berör känslor och aktiverar tankar på ett sätt som engagerar långtidsminnet, vilket i sin tur gör det lättare att bli till en mer bestående kunskap att luta sig mot i livet.
Att känna tillhörighet = Motsatsen till utanförskap.
Att vara en bra människa som behövs:
