Utan spaning ingen aning, dagens kalenderlucka. 

Det är så lätt att bara tuffa på... göra det vi är vana att göra helt enkelt för att det känns bekant. 

Gå dit vi brukar, tala med dem vi redan känner, göra det vi är bekväma med eller känner till. 

Ibland behöver man en puff av uppmuntran för att våga prova något nytt. Dagens lucka i skolans kalender handlade om just det. Vi diskuterade och nämnde olika tänkvärda exempel. Vi pratade om att våga. Om att lyfta blicken och se med nya ögon, leta efter nya platser, skapa nya möten och tänka med omsorg på andra. 

Tänk om det finns någon som är ensam den här rasten? Vad kan du göra då? Vad säger man egentligen när man tar kontakt så att det känns bra och naturligt för båda? Finns det någon smart öppningsreplik? Hur leder man ett samtal vidare? Vad är lättast för dig, att gå på spaning ensam eller tillsammans med en kamrat? Tänk om det finns någon elev som kommer berätta där hemma att IDAG hände något roligt: -Jag fick en ny vän... 

Jag har fått höra flera små solskenshistorier idag. Några av orden som stannat kvar var två flickor som berättade att de gått fram till en pojke som ibland brukar gå ensam på rasterna, bjudit in honom till lek och att de haft väldigt roligt tillsammans. 

De avslutade med att säga: Det bästa av allt var att det blev mycket roligare för oss också när han var med. 

"Ett möte mellan två personligheter är som att blanda två kemiska ämnen. 

Om det sker en reaktion förvandlas båda." / Carl Jung