onsdag 6 september 2023

Vad Astrid lärt mig


En gång har jag träffat Astrid. Fast det var länge sedan, bär jag det fortfarande med mig. 
Det påverkade mig på ett sådant positivt sätt att jag förstod vikten av hur ett äkta möte mellan människor kan kännas. Att få mötas av närvaro och positivitet på ett sätt så man känner sig sedd, värdefull och betydelsefull. Utan krusiduller, men med en ren enkelhet som gör att det känns äkta. 

Under min uppväxt spelade jag barnteater med Saltsjöbadens teaterklubb. En av pjäserna som vi spelade var Mio min Mio och med den gästspelade vi i Göteborg, på Åland och på Helsingfors stadsteater. De flesta föreställningarna spelade vi på Södra teatern i Stockholm och det var här jag kom att träffa Astrid.

En dag fick vi veta att Astrid satt i publiken... Efter föreställningen kom hon så in bakom scenen för att träffa oss. Jag glömmer det aldrig: HUR hon först kramade om Carl som spelade Mio och till honom sa de berömda orden - på ett sätt som bara hon kan säga dem: - Mio, min Mio...

Hon stannade en stund och den stunden har jag burit med mig sedan dess. Jag plockar fram den ibland och värmer mig i den. Jag plockar fram den ibland och försöker ge samma sak vidare till mina elever. Jag vill förmedla den genom orden i mina läromedelstexter. Den där känslan av total positiv närvaro, att bli sedd och att få känna att man duger - precis som man är. Få känna tillhörighet. Utan krusiduller, men med en ren enkelhet som gör att det känns äkta.





Igår hade jag förmånen att få besöka hennes hem på Dalagatan. Gå omkring där i strumplästen, på samma golv och mattor som hon själv gått i så många år (fast jag undrar om hon inte hade tofflor... i mitt inre ser jag henne i ett par röda Docksta...?) Det kändes fint, lärorikt och andäktigt att få vara där. 

I sovrummet finns hennes fotspår intill sängen kvar, nedskavda i den bruna mattan. De vittnar om att hon satte ner sina fötter på exakt samma ställe varje morgon i de 50 år hon sov ensam efter att ha blivit änka. 

Mörkläggningsgardinerna från krigsåren finns sparade, liksom tavlan av henne och Gunnar Sträng som gjordes i samband med att hon skrev Sagan om Pomperipossa. De bär ett stycke svensk historia. Allt i lägenheten gör faktiskt det. På ett jordnära sätt, med ren enkelhet och helt utan krusiduller.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar